IFK Norrköping leder superettan 2010. 12 omgångar kvar. 3 poängs försprång. Drömläge, men ändå så långtifrån klart. Jag älskar det här. Flera gånger om dagen ryser jag bara vid tanken på att se någonting man älskar befinna sig i sådan harmoni. Vi spelar bra och vinner ganska ofta, ibland spelar vi dåligt men lyckas ändå vinna, och ibland åker vi till Dalarna, tar ledningen med 3-0, tror att allting är klart och tappar till 2-3 på fyra minuter men vinner ändå.

Det handlar inte om bättre spelare, det handlar inte om bättre tränare. Skillanden mellan 2009 års IFK Norrköping och 2010 års IFK Norrköping är så liten, men ändå så stor. IFK 2009 var 11 bra spelare, ett gäng bra avbytare, en bra ledarstab och flera hundra supportrar som slogs mellan hopp och förtvivlan. I år är IFK Norrköping en familj. Supportrar, startelvan, avbytarna, ledarstaben, styrelsen och spelarnas privata familjer jobbar i samma anda. TILLSAMMANS mot Allsvenskan 2012. Det var det som var sagt innan. Men TILLSAMMANS kommer vi, tror jag, att spela i Allsvenskan redan 2011.

Många små detaljer gör att sammanhållningen stärks. På den OFFICIELLA HEMSIDAN bloggar både spelarfruar och trogna supportrar, i omklädningsrummet dansar man till We No Speak Americano, och på planen sliter alla för varandra likt myrorna i en stack. En för alla, alla för en. Det är vad IFK Norrköping 2010 står för. Låt det vara så i flera årtionden framöver.

Det är inte längre styrelsen mot spportrarna, inte ledarna mot spelarna, inte Micke Andersson mot alla. Det är VI som är Norrköping. Det är IFK Norrköping mot världen. Amen